Efter en längre period av inaktivitet, var det i förra veckan återigen dags för Musikfascisterna, denna gång för att fira julafton. Musikfascisternas julafton, som just detta möte kallats, är tänkt att bli en årligt återkommande happening där vi internt delar med oss av den goda musiken och lyfter fram sådant som är värt att sprida vidare. En riktig högtid för oss musikälskare helt enkelt.
Efter att ha träffats på Pullman, Göteborgs Central, för att där inleda sammankomsten med julöl och pyttipanna, gav sig det uppsluppna sällskapet av till Andra Långgatans Skivhandel där det skulle handlas julklappar. Kort sagt handlade det om att köpa julklappar till de övriga närvarande musikfascisterna, ett uppdrag som kanske inte är lika enkelt som det först låter.
Efter närmare en timmes rotande i skivbackar, eller rättare sagt rader och hyllor med cd-skivor, så verkade samtliga nöjda med de julklappar som under en hel del smusslande lagts till i högen. Det är nämligen så att Norén ännu inte installerat vinylspelaren i sin nya lya och därför hade det bestämts att julklappar är lika med cd-skivor. Allt beroende på att vi därefter skulle bege oss hem till honom för paketutdelning.
Skivorna som därpå delades ut ser du på bilden här nedan och rent övergripande kan man väl säga att det var två olika teman som blev extra tydliga. Det ena var Otaku Records-Görans initiativ att sprida lite R&B bland oss övriga. Där är nämligen han avsevärt mer bevandrad än sina musikfascistiska bröder. De skivor som han delade ut kom därmed att bli TLC i form av Fanmail (den skiva som träffats av blixten), Aaliyahs självbetitlade tredje album, ett album som också kom att bli hennes sista då hon omkom i en flygolycka bara en månad efter att skivan givits ut. Skivan som fullbordar trion julklappar på temat kvinnlig R&B är The Writing’s on the Wall med Destiny’s Child.
Skivor som delades ut under Musikfascisternas julafton
Det andra temat som dök upp bland kvällens julklappar var coverskivor. Övriga musikfascister hade nämligen bestämt sig för att ge bort varsin sådan. Först ut var Hanky Panky, skivan där The The med Matt Johnson i spetsen gör egensinniga tolkningar av Hank Williams. Därpå följde Aaron Sutcliffe-skivan Last Train to Salinas, synthgruppen med Johan Malmgren från S.P.O.C.K. och Eskil Simonsson från Covenant, som innehåller minst lika egna tolkningar av Elvis Presley. Sist ut på temat coverskivor var My Beauty, en samling tolkningar framförda av Kevin Rowland, en gång i tiden frontfigur i Dexy’s Midnight Runners. Om Kevin Rowland och Dexy’s Midnight Runners finns det givetvis massor att skriva, men jag nöjer mig här med att visa den numer klassiska videon till Concrete & Clay som återfinns på just My Beauty.
Bland övriga skivor som delades ut är det svårare att finna en röd tråd, mer än att det är skivor rekommenderade av musikfascister och därmed värda att lyssna på. Om inte mer än så, det finns faktiskt skivor bland dessa som är livsnödvändiga. Jag listar dessa kort och utan vidare kommentarer, men om du har frågor om dem, så ska vi givetvis se till att besvara dessa.
Lloyd Cole and the Commotions - Rattlesnakes
She Wants Revenge - She Wants Revenge
Tori Amos - Crucify (EP)
Quit Your DayJob - Quit Your DayJob (EP)
Lou Reed - Transformer
Fireside - Uomini d’Onore
Under besöket på Andra Långgatans Skivhandel reflekterades en hel del över prissättning. Bland annat förundrades ett par av oss över hur en Mock Turtles-skiva kunde gå på 90 kronor, ett pris långt över den budget vi satt upp för julklappshandlandet. Visst att Martin Coogans band hade en mindre megahit med Can You Dig It i början av 90-telet, men i övrigt är det väl bara att konstatera att Martins bror, Steve Coogan, idag är långt mycket mer framgångsrik, inte minst med sin karaktär Alan Partridge. Vi musikfascister minns honom antagligen annars allra bäst i rollen som Tony Wilson, skivbolaget Factory Records excentriske ägare, en roll som han gjorde i filmen 24 Hour Party People.
Än mer skrämmande var att se priset på Christer Sandelins solodebut Luften Darrar. Visst att han under hösten återigen lyckades få lite uppmärksamhet genom sitt medverkande i TV4-underhållningen Så Mycket Bättre och att skivan därmed skulle kunna inbringa mer än 10 kronor, men med tanke på att exempelvis Transformer endast gick på 50 kronor, så framstår 70 kronor som ett horribelt pris. Oavsett vilket så var det kul att återigen få besöka en riktig skivaffär och att formen på detta möte var lyckad, var något som samtliga deltagare instämde i.
När jag ändå har Så Mycket Bättre på tapeten och då covers också diskuterats, så måste jag reflektera kring detta fenomen. Visst att det handlar om småtrivsam underhållning och att det kan vara lite kul att höra artisterna göra tolkningar av varandras låtar, men någon direkt kvalitet handlar det verkligen inte om. När man lyssnar på skivan inser man mer eller mindre direkt att strålglansen slocknade ungefär samtidigt som TV4:s strålkastare. Detta gissar jag att även tusentals skivköpare vid det här laget insett.
Vad händer med Musikfascisterna framöver då? Jo, vi diskuterade under kvällen även en utökning av gruppen och hade då några aktuella namn på tapeten. Dessa kommer kontaktas i god tid före nästa möte som kommer äga rum i mars månad. Vill du tipsa om någon ytterligare som skulle passa väl in i vår grupp, så går det givetvis bra. Dessförinnan är det inte helt omöjligt att vi dyker upp och dominerar på en musik quiz nära dig.
För några månader sedan så bad jag en kollega, helt utan musikfascistiska egenskaper, att recensera låtarna i en låtlista. Den här kollegan är inte bara helt befriad från en grundläggande åsikt och känsla för musik, utan föredrar det som strömmar ur kommersiella radiokanaler och kan på sin höjd tänka sig att köpa skivor med titlar som Absolute Summer Hits 2008, MEGA Winter Party 1998 och liknande.
Ett sammanfattande omdöme lydde enligt följande: Lite vid sidan av min repertoar. Flera av låtarna är mer lättsmälta för mitt öra i tolkningar av andra (ofta nyare) artister. Låt nummer 2 tycker jag är bra i listan.
Den låtlista på hundra låtar som han fick framför sig består, som du kan se, mestadels av stora klassiker och musik av genomgående hög kvalitet. De äkta känslorna går inte att missta sig på helt enkelt.
1. Led Zeppelin – Whole Lotta Love. Lite seg – finns bättre, nyare o rivigare versioner…
2. Sweet – Ballroom Blitz Bra! En låt med riv och sväng! 3. Deep Purple – Lazy Näee… Inget att hänga i julgranen 4. Uriah Heep – July Morning Lovande start, men alldeles för seg. 5. Elton John – Skyline Pigeon En låt som aldrig lyfter… Har bättre låtar på sitt samvete 6. Gasolin – This is My Life OK – men finns klart bättre nytolkningar… 7. David Bowie – Life on Mars har ett par ljusa stunder. 8. Pixies – Isla De Encanta verkligen inte…
9. Ultravox – Hymn Näe… Alphaville kan den här typen av musik bättre.
10. MC5 – Kick Out the Jams Grötig och skrikig.
11. AC/DC – Whole Lotta Rosie …helt ok! Har dock ett par bättre låtar i sin repertoar
12. Black Sabbath – Children of the Grave seg för att vara rock
13. Bob Dylan – Hurricane Första halvan = ok. Sen ballar det ur lite grann. 14. Depeche Mode – Photographic Jävligt störande pling, man vill stänga av efter 5 sekunder.
15. Sam & Dave – Hold on I’m Coming Här dyker ngt upp som lyfter denna lista (lite sväng)… men den når inte hela vägen… möjligtvis som pausmusik. 16. Eddie Floyd – Big Bird Första 5 sekunderna är ok… ingen hit… men funkar en söndagseftermiddag. 17. OV Wright – Into Something (medley) Potential… men faller I kategorin nej. Lyssningsbar om stefan wermelin skulle köra den i ett radioprogram.
18. Marvin Gaye – Abraham, Martin & John Lite skön, en söndagsmorgon medan man väntar på tvättmaskinen ska bli klar och bläddrar igenom tidningen, då är den klart ok på radion.
19. The Jacksons – I’ll Be There Finns bättre nytolkningar av den här låten. 20. Smokey Robinson & The Miracles – I Second That Emotion low key, ok som musik I ett radioprogram, som t ex Radio Göteborg, när man kör till jobbet.
21. Willy DeVille – Heaven Stood Still lite seg, minst sagt. 22. Elvis Presley – It’s Still Here Har MKT bättre låtar på sin meritlista 23. Iggy Pop – The Passenger Ok, här har vi lite sving igen.. 24. Neil Young – After The Goldrush Funkar som musik till sluttexterna av en film, 25. The Rolling Stones – Gimme Shelter Nej – har mer krut att ge… 26. Al Wilson – The Snake tja… som en del i ett radioprogram. 27. The White Stipes – Screwdriver Kan passa som musik till TV reklam
28. Shirley Ellis – The Name Game Lite sväng, kan knäppa fingrarna till låten. På radion i bilen…ok
29. Johnny Cash – Hurt Helt Ok – men Cash har mer krut I tidigare låtar…
30. Compulsive Gamblers – Pepper Spray Boogie För snabb o skränig.
31. Reigning Sound – As Long Rätt skön, lite country… Dock har countryn bättre låtar än denna.
32. Toy Dolls – Nellie The Elephant …lite underhållande
33. Alphaville – A Victory of Love Jepp – nu får jag lite hopp…ok låt, men Alphaville har ännu bättre låtar på sitt samvete
34. Editors – Papillon Nej, störig – man tröttnar efter 10 sekunder
I övrigt var olika varianter på “Nej” det vanligaste omdömet från vår käre gästrecensent. Vad tycker du? Håller dessa låtar verkligen någon speciell klass, eller är Sommaren i City den ohotat bästa låten någonsin? Vi kan väl ändå avsluta med att bjuda på den låt som enligt vår gästrecensent var den enda av ordentlig klass, nämligen Ballroom Blitz framförd av Sweet.
Jåä, fofäään…vi kom gott ivaeg till Köpenahvn… det var gott vaeder och goa drinkar hela daeen innen vi kom till spaeliningen med SUICIDE. Vi kännde oss ganska unga - daa det spaende opp till 50+ men det var gott.
SUICIDE spelade hela debutplattan och kom in för extranummer med Dream Baby Dream (den låten som Bruce Springsteen brukar köra cover på vid sina livespelningar) Alan Vega kändes stel - men full av kaerlek denna magiska aften!!!! Martin Rev med ännu ett par tidlösa solbrillor på sig som lös fint i mörkret. Helt underbart att få se SUICIDE igen! 10/10 poäng!
Festivalsommaren 2010 avslutas givetvis i Borås och på den alldeles nystartade festivalen Close to Home, där ett flertal av oss på ett eller annat sätt är djupt insyltade.
För musik skall inte bara byggas utav glädje, eller någon annan äkta känsla för den delen, utan musik upplevs också med fördel live. Mig veterligen har Musikfascister under den gångna sommaren bevittnat festivaler som Popadelica i Husqvarna, Peace & Love i Borlänge, Roskildefestivalen i vårt danska broderland, Arvikafestivalen i de värmländska skogarna, Getaway Rock Festival i Gävle, Way out West i Göteborg och Forever Young som besöktes på ett flertal olika platser. Kanske kan ytterligare festivaler läggas till denna lista, men det skall jag låta vara osagt.
Att avsluta festivalsommaren 2010 på hemmaplan, jo hela denna sammanslutning som kallar sig för Musikfascisterna har sina rötter i Borås, känns givetvis fantastiskt kul och jag hoppas verkligen att det blir en stor succé. Utöver Khoma som ses här ovan, kommer även band som Mustasch, Bob Hund, Hästpojken, Fibes oh Fibes och Dundertåget att spela på festivalen. Dessutom kommer artister som Anna von Hausswolff, Amanda Jenssen, Elin Ruth Sigvardsson och Timo Räisänen att gästa Borås under denna tvådagarsfestival. Gör så du med, eller titta åtminstone förbi barområdet och säg hej där luttrade musikfascister tar sig en svalkande mellan de olika konserterna.
Musikfascister I alla länder förenen eder! I kampen mot likriktningen och den själlösa musiken som sprids via diverse medier är det viktigt att vi står eniga. Detta oavsett den egna individuella smaken. Tillsammans skall vi verka för ett ökat engagemang, ett samhälle där allt fler skapar sig en egenuttalad musiksmak.
Visst kan man prata om bra och dålig musik, men till syvende och sist handlar det ändå om subjektiva åsikter. Det är just detta som verkligen betyder något; att var och en skaffar sig en subjektiv åsikt grundad i ett djupt och innerligt engagemang.
Att hävda att man är musikaliskt intresserad bara för att man slaviskt följer Så skall det låta, Diggiloo, Dobidoo eller Idol är som ett hån mot all form av passion. Det är som att hävda att man har ett matintresse bara för att man äter varje dag. Konsumtion kan inte på några villkor likställas vid passion och engagemang.
Så länge jag kan minnas har jag varit nyfiken på att hitta ny musik, alltså musik som jag tidigare inte lyssnat på. Visst att det emellanåt är lätt att falla dit på gamla favoriter, men att hitta nytt och att ständigt utforska vidare, det är ju det som är kul. Dels att utforska själv, men också att höra andra entusiaster prata om sina favoriter, vad för intryck den artisten, den låten eller den konserten gett dem. Att omge sig med andra musikfascister och ta del av deras glädje och entusiasm är en sann glädje. Bara tanken på att få höra Fleetwood med sin oförfalskade glädje prata om Suicide-låten Cheree får mig att le inombords. Detta gäller även inför den entusiasm som Otaku Records-Göran har när han sprider tips nya favoritlåtar omkring sig. Eller när Ahlbäck hittat något nytt band som borde ses live snarast. Och så vidare. Denna aldrig sinande lust att höra ny musik och dela med sig av upplevelserna. Jag tycker att du som är nyfiken på att uppleva den här typen musikaliskt nörderi, antingen skall göra oss sällskap eller starta din egen lilla grupp.
Låt oss gemensamt, kanske inte helt olikt Socialstyrelsen, verka för att de som enbart ägnar sig åt musikalisk konsumtion skall få en varierad och riklig musikalisk kost. En kost som även kittlar och utmanar sinnena. För det är vad musik liksom mat handlar om, en möjlighet att utmana våra sinnen. Våra instrument för att ta emot intryck. Antingen låter du dig bara matas med vad som bjuds eller så försöker du vidga dina vyer då detta också får dig att växa som människa. Det är genom att utmana dina sinnen som du berikar ditt liv och här borde självklart musiken inta en nästintill central roll. Såväl för mig som för dig.
Det finns så mycket musik som väcker känslor, känslor som varken Sanna Nielsen eller Idol-Petter inte ens i sina vildaste fantasier närmar sig. Av detta skulle jag vilja dela med mig till dig. Jag skulle vilja skaka om dig ordentligt och visa på hur mycket fantastisk musik det faktiskt finns. Samtidigt vill jag att du ska förstå att din favoritlåt inte blir sämre bara för att den kommer åtta i Melodifestivalen eller ens lyckades bli en bubblare på Trackslistan. Vad andra tycker om de låtar som du hittat och identifierat som just dina favoriter är totalt ointressant. Åtminstone så länge smaken och urvalet är något du själv kommit fram till. Våga vara nyfiken. Våga lyssna på låtar bortanför hitsen, våga följa relationskedjor. Har din favoritgitarrist spelat i fler band? Kolla upp dem! Ligger flera av dina favoritartister på samma etikett? Kolla genast upp vilka andra artister som ligger på samma etikett! Att vara nyfiken lönar sig. Det finns så mycket bra musik som bara väntar på att du ska upptäcka den, låt den inte vänta för länge bara.
I en värld där musik alltmer framstår som en tävlingsgren inom underhållningsgenren, är det viktigt att vi fortsätter värna om det som är äkta, där känslorna inte är påklistrade. Jag väljer därför att avsluta med ett klassiskt citat hämtat ur låten Palmes Mördare som Mats Barrdunge och hans band Ras 1 gav ut på skivan Nya Nationalsånger redan 1987: ”Vi vill ha äkta känsla”.
Vi stannar kvar vid det här med covers ett tag till. Som vi tidigare konstaterat bör en riktigt bra cover tillföra något eget till låten, istället för att bara spela in exakt samma sak en gång till. Detta lyckas givetvis mer eller mindre bra ibland, och när det då kommer en trend i hur en låt skall göras om, hur personligt kan då resultatet bli i slutändan?
En trend som har pågått en längre tid och som inte visar några tendenser till att avta är kvinnliga soloartister som tolkar låtar som ursprungligen framfördes av manliga grupper. Covern skall med fördel framföras med hjälp av piano eller gitarr och utmaningen består i att ta en låt som i original är ganska kraftfull för att istället presentera den på ett avskalat, tillbakalutat vis. När nu detta görs om och om igen kan man inte låta bli att ställa sig frågan om det verkligen är någonting artisten står för, eller om det bara råkar vara det som gäller just nu.
I sann musikfascistanda tänkte jag presentera tre exempel.
Året var 2004 när Anna Ternheim slog igenom med debutalbumet Somebody Outside. Trots att detta är ett album som är fullt med starka låtar finns det en sång som i allmänhetens ögon lyste lite starkare, nämligen Shoreline. Denna gjordes ursprungligen av Broder Daniel som lyckades få en hit med den hela två gånger. Första gången var 2001 när de bröt tystnaden för att uppträdda med den i Sen kväll med Luuk. Bootlegs av sången spreds flitigt innan den till slut släpptes 2003 på albumet Cruel Town för att bli en hit ytterligare en gång. Bara något år senare var det alltså dags för Anna Ternheim. Här kommer bägge versionerna.
Det som är lite unikt och vad som också utmärker fenomenet, är att en låt som behandlas på detta sätt på något vis lyckas landa hos bägge artisterna. En låt som Shoreline tillhör i dagsläget Broder Daniel och Anna Ternheim ungefär lika mycket och det är bara tycke och smak som avgör. Vad tycker man som artist om att få sin låt lånad och utnyttjad på det här viset?
Vi hoppar vidare till nästa exempel, nämligen Maia Hirasawa och The Worrying Kind. Här gick det ännu fortare mellan versionerna. The Ark gjorde originalet och lyckades vinna Melodifestivalen 2007 med den. Det dröjde bara ett år innan det var dags för covern, Maia Hirasawa framförde nämligen sin version som pausunderhållning i Melodifestivalen 2008. En grandios discodänga var omgjord till en lugn, pianodriven låt och trenden består. I dagsläget kan du få väldigt olika svar när du frågar vems låten är. Den gav hur som helst Maia Hirasawas karriär ett rejält kliv framåt.
Personligen tycker jag att detta fenomen nog blir intressant först när låtvalet blir lite mer spännande. Detta leder oss osökt in på det sista exemplet som också är anledningen till att blogga lite om det här fenomentet.
Jonna Lee är en mycket talangfull svensk artist som fortfarande inte riktigt fått ett stort genombrott, trots hög kvalitet rakt igenom hela hennes produktion. När hon nu ger sig på detta fenomen som hjälpt både Anna Ternheim och Maia Hirasawas karriärer framåt vågar hon dessutom göra det med ett riktigt intressant låtval.
I mitten på 80-talet dök bandet Nitzer Ebb upp i Englands musikscen. Inspirerade av DAF och samtida med akter som Front 242 lyckades de vara båda nyskapande, men ändå klassiska med sin minimalistiska EBM. Debutalbumet That Total Age var en käftsmäll på lyssnaren. Det var kraftfullt, dansant och minimalistiskt. Från detta albumet har Jonna Lee valt Violent Playground och skapat en lugn, närmast suggestiv stämning.
Vi musikfacister uppskattar när artister försöker göra något eget, även när det gäller covers. Fenomenet har längre resulterat i bra låtar, men genom mer oväntade låtval finns det verkligen en chans att nya stordåd kan uppkomma.
Covers är en ständigt het potatis då man diskuterar musik. När är det okej att göra en cover och hur mycket skall man peta i originalet för att det ska vara okej?
Coverband på krogen, eller billiga tributeband som enbart försöker livnära sig på att göra framträdanden så snarlika originalet som möjligt, passerar givetvis inte genom nålsögat. Här snackar vi snarare om musik som billig underhållning än något som får det att vattnas i gommen på en inbiten musikfascist.
Av samma anledning finner en musikfascist inget som helst värde i tv-shower som Så skall det låta eller Diggiloo. Nej, skall man nu envisas med att göra en cover, så bör man väl åtminstone försöka tillföra lite originalitet och göra det helhjärtat?
Jag tänkte nämna tre låttitlar och jag börjar med Tainted Love. Vilken eller vilka artister ploppar upp i ditt huvud? Marilyn Manson? Pussycat Dolls? Coil? Soft Cell? Eller kanske Gloria Jones? För trots att Soft Cell-versionen har fått stå modell för många av de versioner som spelats in senare, så var det ju faktiskt Gloria Jones som spelade in originalet redan på 1964. Gloria Jones, som senare gifte sig med Marc Bolan, fick en stor hit på Northern Soul-scenen med sin version. Men som sagt, Soft Cell är nog fortfarande den grupp som förknippas allra mest intimt med låten i fråga.
Hur många berättigade versioner av Tainted Love skulle du vilja säga att det finns? Här under hörs versionerna med Gloria Jones och Soft Cell. De övriga får du leta upp själv om du är intresserad.
Tainted Love med Gloria Jones
Tainted Love med Soft Cell
I Love Rock ’N Roll är en annan låt som kan få personer att associera lite olika beroende på ålder och musikalisk inriktning. Joan Jett & The Blackhearts ses nog rent generellt som originalet då Joan Jett och hennes grupp hade en monsterhit med låten i början av 80-talet. På senare tid har som bekant även Britney Spears gjort en version av låten och tidigare i år kom någon slags variant med Alex Gaudino & Jason Rooney som verkligen inte tillför något alls.
Även om Joan Jett som sagt har gjort den mest kända versionen, så kan jag meddela att det INTE var originalet. Nej nej, hennes version är däremot så mycket karbonkopia som en cover kan vara. Originalet gjordes istället av en brittisk grupp vid namn The Arrows. Faktum är att man på Youtube kan hitta en mängd versioner av låten som mer eller mindre låter precis likadant. Till vilken nytta? Här nedan ses originalet med The Arrows från 1975 och den cover som Joan Jett & The Blackhearts gjorde 1981. Identiskt ner på cymbalnivå?
I Love Rock ‘N Roll med The Arrows
I Love Rock ‘N Roll med Joan Jett & The Blackhearts
Det finns givetvis en uppsjö av coverversioner och originalversioner som man kan visa upp. Jag tänkte här avsluta med Your Song, en låt som de flesta idag känner igen från Fritidsresors reklamfilm. Att den låt Billy Paul spelade in i mitten av 70-talet är samma Your Song som Elton John en gång i tiden fick sitt stora genombrott med, är det tydligen väldigt få som uppmärksammat. Billy Paul har helt enkelt lyckats med konststycket att göra Elton Johns klassiska Your Song till sin alldeles egna sång.
Även detta är en låt som spelats in av många artister, bland annat hörs den med Ewan McGregor och Nicole Kidman i Moulin Rouge, men få har lyckats ta den till sig och göra något alldeles eget av den på samma sätt som Billy Paul. Eller vad säger du?
Det är nu två veckor sedan det nybildade sällskapet Musikfascisterna hade sin första sammankomst någonsin. Planen är att vi på sikt skall få världen att uppskatta den goda musiken och på ett enkelt sätt genomskåda simpla produkter och allehanda dålig musik. Ett manifest kommer vad det lider med all säkerhet offentliggöras.
Som sammankallande till detta första möte, så är det väl inte mer än rätt att jag i korta ordalag inleder med att sammanfatta kvällen.
Okej, då åker vi:
Musikfascisterna - Officiellt lagfoto
De fem deltagande musikfascisterna hade inför denna första sammankomst fått som uppgift att ta med sig tre starka konsertminnen var, gärna i form av anektoter som leder till vidare samtal, något som alla verkligen gått in för. Eventuellt kan det hända att dessa historier dyker upp här framöver, så jag nöjer mig med att ge lite smakprov.
Vi fick bland annat ta del av intima konsertupplevelser med Lustans Lakejer och Robert Plant. Den sistnämnda ägde för övrigt rum i en avlägsen nordnorsk fiskeby som en extra exotisk krydda.
Just det här med småskaliga konserter var ett återkommande tema och en av deltagarna fokuserade just på konserter som ägt rum i Hultsfreds berömda Teaterlada.
Ett annat tema som dök upp i ett par episoder, var det här med tidiga konsertupplevelser. Om ni sett något flygfoto taget vid 14-tiden ovanför Nya Ullevi söndagen den 12 juni 1983, så kan ni kanske skymta en ung musikfascist och hans far sittandes ensamma på de i övrigt öde läktarna.
Det var alltså en arenakonsert med David Bowie som berördes i det konsertminnet. En annan tidig musikfascist-upplevelse, är mer av totalupplevelsekaraktär, då episoden om Skinny Puppy-konserten även innefattade en speciell frisyr och en recension med oanade följder.
Ja, det var lite smakprov på vad vi avhandlade vid denna första sammankomst. Fler möten följer, liksom även annan aktivitet här på bloggen.
